Här kommer en racerapport, äntligen! 

 

Jag tänkte börja med en kort sammanfattning av året. Att göra IM har alltid varit en grej som jag ville göra men problem med mitt öra har motverkat detta. Förra året gjorde jag en operation till och när vi var på semester i fjol insåg jag att jag kan bada och simma utan de kraftiga yrsel jag fick förr. Vägen till att anmäla mig till IM var då kort. Mitt plan var att träna på egen hand juli till december och sedan skaffa en coach. Jag lärde mig crawla men någonstans i oktober fick jag Plantar faciit vilket ledde till löpningsförbud. Det var då rehab rehab rehab enligt min frus plan (lyxigt med en egen sjukgymnast   ). I januari efter att min son föddes tog jag kontakt med Ulrika Eriksson från team snabbare och började träna med Emma Graafs vägledning. Jag var tvungen att få struktur för att jag ville göra allt och tiden räckte inte till. Det var inte lätt för nån av oss för jag blev sjuk och skadad gång på gång på gång (mycket stress - omställning av familjen efter vi fick ett barn till, ny jobb o träning som ska skötas). Jag sprang en mil 2 gånger innan IM och ingen löpning 4v innan. Nån månad innan började alla i min omgivning tveka om det ska gå. T.o.m min coach trodde att det ska gå men det ska ha ett pris. Jag trodde hela tiden att jag fixar det. Det var aldrig i mitt huvudet att jag inte fixar det men allas tveksamhet gjorde mig lite osäker. Jag beslutade då att jag kör. Jag trodde att en rimlig tid skulle vara 14h men var nåt osäker om det ska gå. Jag visste bara en sak, jag ville göra mitt allra bästa, jag ville inte promenera en mara bara för att komma i mål men var mycket osäker för jag fick löparknä efter en tävling och foten strular fortfarande då o då.

 

Vi kom fram till Kalmar på onsdag och jag registrerade mig direkt med ankomsten. Vi fick även titta på mini-IM. Jävlar vilken publik. Jag blev lite emotionell och började längta efter lördag. På torsdag var det pre-race möte där de gick genom regler och sådant. Det var mycket aja-baja men inga konstigheter. På fredag kl.07.00 var det officiella simträning och min coach tyckte det var en bra idé att vara med. Vi la oss sen på torsdag och jag tänkte att jag skiter i det. Men ångrade mig igen och satt på klockan. Bästa beslutet jag har tagit!!! Det blåste mot hamnen vilket gjorde att vågorna kom från havet mot hamnen. Det var jävligt svårt att navigera. Jag simmade själv och försökte lära mig banan, vilka föremål kan jag tit osv. 

På em checkade jag in cykel vilket var en häftigt upplevelse att se alla cyklar och alla medtävlare. Jag lärde mig exakt var jag kommer efter simning, var vi kommer tillbaka med cykel och var löpningen började. Det var enkel men med stressen och adrenalinet kan man göra dumma misstag.

 

   

 

 

Lördag morgon vaknade jag kl.04.00 Frukost, sista förberedelser, pussade familjen och dax att köra till Kalmar. Tog den första parkering jag såg trots att jag visste att jag kommer att ångra det för det var så långt bort men bättre att "be safe than sorry". Jag var på växlingsområde kl.05.20 Fixade sista grejer med cykel, toa och byta till våtdräkt. Redan då kändes det inte riktigt bra i magen. Jag tänkte att det var nervositet och det går över. Väntan på starten var så lååång, evighet. Tur var jag träffade en kille från Gbg så vi snackade lite och det minskade stressen. Kl.07.00 äntligen kom och det var dax. In i vattnet och när de första vågorna kom var det ett stopp. En klunga som simmade bröstsim, wtf! Jag försökte hitta frivatten men det var inte så lätt uppgift. Ju närmare vi kom till första bojen desto mer kaos det blev. Folk fick panik attacker och skrek till hjälp. Det var stökigt och jobbigt men så hemsk var det inte. Efter första böjen lösande det och jag fick frivatten. Det var långt mellan första och andra bojen och jag såg denna sträcka som en nyckel sträcka för mig. Klara jag av det så fixar jag simningen. Jag var så fokuserad på att simma och plötsligt var bojen där, sweet! 90 grader sväng till tredje bojen och 90 grader sväng till 4:e bojen. Nu kom vågorna till den sidan jag brukar andas och jag var tvungen att börja andas till andra sidan. Problemet var/är att jag har en tendens att tappa mitt linje då. Navigering var skit svårt som det är för jag hade sol i ögonen och jag såg inget! Efter ett tag var jag helt ensamt och jag började se stenar under mig. Jag var helt fel! Jag simmade mot vågbrytare i stället för bojen. Attan! Letade och letade efter böjen men såg inte ett skit. Det kändes som att jag var där en timme. Jag började simma mot de gröna badmössorna med en förhoppnin att jag hamnar vid bojen samma dag ;-) Och där var bojen. Sväng och då började jag bli yr och illa mående. Fy fan! Inte nu! Jag försökte att slappna av och simma så lugn jag kunde. När vi kom bakom vågbrytare kändes det mycket bättre och då var jag oxå snabbt. Jag simmade om massor. Det kändes skit roligt. Upp från simningen tittar på klockan som visar 1.24 MEN 4100m, jävlar! Min lilla fel navigering kostade nästan 300m!!!

 

Växlingen gick snabbt och smidigt trots kaos i ombyte tältet. Det var folk överallt och våtdräkter överallt. Det fanns inte en enda ledig plats så det var bara att byta i mitten av tältet. 

 

Cyklingen: Jag tänkte att mina ben skulle klara cyklingen på 7h men när vi kom till Ölandsbron var jag tveksamt. Motvind och backe. Det gick inte snabbt nu. Jag blev omcyklad och pulsen var skyhög. När vi kom till Öland cyklade vi söderut. Denna sträcka gick bra men magen ville inte vara med. Varje gång jag stoppade nåt i munnen kändes det som att magen skulle explodera. Jag var inte nödigt men nåt var fel. Jag tvingade i mig vätska och gels. Jag försökte att hålla min puls och kadens. Jag hade skit bra snitt (för mig alltså) men jag blev omcyklad konstant. Jag cyklade inte om nån hela Öland. Men när jag såg Charlottes sister fick jag lite kraft i benen o det kändes bättre. När jag kom till depån efter 9mil var det dax för toa besök. Jag väntade på toan men nån bestämde sig att bosätta sig där inne. Nästan 8min tog stoppet. Jävlar! På vägen tillbaka mot Kalmar fick vi medvind och jag tryckte på för att ta igen förlorad tid. När vi kom till Kalmar började jag cykla om några och blev omcyklad några gånger. Nu kändes det som att vi som cyklade var mer eller mindre jämn starka. Min coach sa att jag kan trycka på lite efter Ölandsbron men jag vågade inte. Jag visste inte vad som väntar och 6mil kan kännas jobbigt. När vi kom närmare Kalmar och det var typ 2mil kvar började jag öka. Jag cyklade om massa och det kändes jävligt gött. Kom till växling och där stod familjen Mualem...Hallelluja!!! Vilken lycka! Började springa för att ställa cykeln, ångrade mig sprang tillbaka till min son, klappade honom och till växling igen. Jag visste att växlingen kommer att ta tid för att jag skulle smörja knäna med Voltaren (det kanske hjälper mot löparknät). Jag såg min familj, mina svärföräldrar, C:s sister o co och mina kursare. Jävlar vad mycket energi jag fick!!! 

 

     

 

 

Löpningen var uppdelat i tre varv på 14km var. Vätskestation varje 2-2.5km. 

Började löpning lugn för att skydda knäna. Tanken var att ta ett stopp vid varje vätskestation och springa, alltid springa mellan. Jag hoppades på att knäna ska hålla med denna plan. Det gick lugn och bra (ca.6.20/km) men i slutet av första varvet kom smärtan. Jag blev så deprimerad. Mina kursare såg mig och jag sa att jag håller på dö. Smärtan ökade och ökade och till slut gick jag några steg. Men nåt i hjärnan sa NEJ, det får du inte, du sa det du ju!!! Spring till nästa depå och vila där, inte innan. Jag jagade vätskestation efter vätskestation. Jag springer mellan depåerna oavsett vad. Jag kunde inte låta mig själv gå, annars skulle jag inte bli värdig att få titeln ironman (i mina egna ögon). Det är ju det det IM handlar om. Att gräva djup inne och hitta krafterna när det är som svårast. Jag såg människor som gick hela mara och pratade om allt mellan himlen och jord men jag kunde inte göra så. Ju svårare det var desto hårdare jag pressade. 

 

   

 

När jag kom till hälften ungefär fick jag superkrafter. Jag kan inte definiera det på ett annat sätt. Jag sprang med allt jag hade mellan stationerna (5,50-6,00/km). Jag var så emotionell. Tänkte på Charlotte, Idan och Lior men mest tänkte jag på min pappa. Jag vet inte varför men pappa var där i mitt huvudet hela tiden. Jag sprang om massor med folk. Andra varvet gick skit bra. Sista varvet gjorde det mer ont att stanna på depåerna. Jag kunde inte röra på vänster benet efteråt. Jag ändrade mitt plan och jag gick snabbt på stationerna men inget funkade. Mina lår krampade, en huggande smärta på höftböjarmuskeln, knäna, magmuskler krampade. Allt gjorde ont, ont ont!!! När det var 8km kvar bestämde jag mig inga mer stopp. Bara kör. Sist jag sprang förbi målgången kom det nån i mål i 11.25 Jag tänkte då att jag hinner komma i mål på 13h. Jag hade ingen koll på tiden alls. Jag gav ju allt jag hade så det spelade ju ingen roll. Så länge jag lämnade allt på banan var tiden oviktigt!!! Sista 300m stod det en kvinna...ensamt och sa till mig "grattis, helt otroligt!" Hon sa det med sådant värme och jag blev så rörd. Bara då fattade jag att jag ska komma i mål. Vilken glädje, vilken lycka! Jag lät mig själv att släppa lös och skrika vid målgången. När jag såg tiden fick jag chock! 12.39 (!!!) hur gick det till?! Så jävla roligt!!!

 

           

 

Och vad hände efteråt? Jo, efter en bild får man en värme filt och man går in i atlet gården. Den första man stöter på är en is pool. Jag tänkte, aldrig i livet, jag fryser ju redan. Men några atleter som badade tvingade mig att komma in och bada benen. Nåt med åh å göra. 10min fick jag vara där. Om jag inte dog på loppet tänkte IM arrangörerna döda mig efter men jag överlevde det oxå. Jag tänkte att det är bäst att jag duschar nu för vem vet hur jag kommer att må sedan. Det var kämpigt att gå. Varje steg var ett kamp. Efteråt träffade jag familjen och fick veta att ingen såg mig kommer i mål :-( Det var tråkigt för jag ville så mycket att Idan ska se mig kommer i mål. Men men hoppas på att han får se det på video ist. Efter målgången måste man plocka cykel och alla påsar och nu ångade jag mig att jag parkerade så långt bort....hehe. Vi gick o gick o gick. Det var inte lätt att köra och jag började må illa efter ett tag men vi kom hem till slut. Barnen sov så jag kunde bara lägga mig direkt :-) På morgonen mådde jag ok. Benen gjorde ont men inget oförväntad. 

 

För er som undrar om det blir fler IM så är svaret JAAA men inte nästa år! Det blir alldeles för dyrt (anmälan kostar 4500kr exl boende och allt), Kalmar ligger i slutet av sommaren vilket gör att hela sommaren går åt träning samt eftersom tävlingen är så lång blir passen långa och det är en tid jag är inte förbered att satsa idagsläge. Det blir medeldistans nästa år definitiv. Jag känner som jag har hittat hem iaf. Triathlon är skit kul!!! 

Inte så mycket å säga om vecka 2. Träning som vanlig. Började mitt mya jobb i fredags vilket känns bra. Alla är så snälla och hjälpsamma o det känns rätt. 

Veckan började med lite rehab-löning ute. Det var sjukt länge sedan jag sprang ute och jag saknade det enormt mycket. Jag vågade ta en selfie "in public" (vaaa piiiinsamt) i väntan på att gos:en ska uppdateras...allt för bloggens skull ju ?. 

Simningen gick la så där. Jag får inte andningen att sitta som jag vill vilket frustrerar mig ?. Men jag antar att det kommer med tiden för ibland sitter det perfekt.

Köpte ny trainer för att cykla hemma. Tänkte att det är bra investering för då får jag mer tid med familjen och jag kan hjälpa till hemma. Det visade det sig vara helt rätt beslut för sådant pepp får man inte varje dag (se filmen) ?

Denna vecka ökar träningsdosen och intensiteten vilket är mycket roligt. 

Ha det bäst

Och så var det dax för första uppdatering :-)

Träningen vecka 1 gick ganska bra. Påbörjade veckan med ett lugn simpass. Det går framåt med simningen men fortfarande en hel del kvar att justera. Min största svaghet är andningen. Jag håller andan för mycket vilket orsakar en syreskuld vilket i sin tur orsakar trötthet. Det SKA sitta tillslut!!! Veckan fortsatt med ett styrkepass följd av...löp-rehab ?. Första gången jag springer på typ 4 månader. Det gick skitbra. Helt smärtfri både under och efter men i fredags åkte jag skridskor med min son (eller snarare låtsade åka skridskor) vilket resulterade i en hel del smärta efteråt...tills idag faktiskt ?. Min coach säger att det är ingen fara och att det är ingen anledning att stressa med löpningen och jag är lydig adept ?. Har även testat mina snygga träningskor. Riktigt bra stabilitet vid squat och mark!!! Skit bra.

Och så kom nyårsafton. Började dagen med att inviga min tempocykel. Skitsvårt att hålla positionen!!! Så en stor förbättringsmöjlighet där. På kvällen var vi inbjudna på middag hos min frus syster. Herregud vilken god mat. Ni får en bild bara på förstarätten för huvud- och efterrätt gick snabbt i min magen innan kameran hann ut ?.

På lördag var det dax för mig å fylla år. Dagen började med en hotell frukost a la C. Hmmm...vad gott det var! Dagen slutade på Vapiano med många goda vänner och gott mat!!! Tack alla ni som har kommit ??????

Veckan slutade med ett härligt simpass. Fick en aha upplevelse ang. andningen. Det är "bara" å applicera det nästa gång!

Förresten, är inte allas balkong ser ut som våran med massa cyklar och så??? ???

Sådär ja, ny blogg! Jag har funderat på att skaffa en blogg länge men var mycket tveksamt eftersom det tar sin lilla tid att sköta. Jag hade en blogg innan med en hel del läsare och jag orkade inte med nåt liknande igen.  Mina "gamla" kollegor tyckte dock det var en utmärkt ide för att kunna följa min resa till Ironman Kalmar 2015. Dessutom ville jag själv att dokumentera min resa till IM 2015. Det är ju som en dröm att få chansen å göra det och det värt å dokumentera. Så min tanke med denna blogg är enbart att dokumentera min resa för mig! Jag tänker inte att uppdatera varje dag utan nån gång under veckan när tiden tillåter. Jag har inga ambitioner att bli en inspirationkälla. Jag har inget mål att bloggen ska ha många läsare. Jag vill ha en dagbok! Om någon tycker det är intressat så är hen är välkommen att läsa min blogg såklart    

Hur fick jag ide att göra IM? Jo, det började med en diskussion på jobbet om mål med träning. Jag sa då att att komma i mål i ett utmanande lopp är bättre än sex. Det väckte såklart en reaktion och en hel del motstånd (sex är ju tabo ni vet. Om inte det är det bästa som finns så är du dum i huvudet och din relation är kass). Det är svårt att förstå, jag fattar! Men de som har tränat ett helt år inför ett lopp och sedan kom till startlinje och tillslut kom i mål kan förstå detta. Det är så stor satsning, så mycket men offrar och så jäkla mycket som kan gå snet från träningsdag 1 till sista mm innan mållinjen. Att göra nåt så stort (det behöver inte vara kopplad till träning) och lyckas är nåt helt magisk. Under diskussionen sa nån då att IM är omöjligt för nån motionär. Och jag, som jag, hör omöjligt och jag blir helt kokobelo och en månad efter var jag amnäld till IM. Jag anmälde mig till IM för utmaningens skull. Jag är inte elitidrottare som har stora ambitioner utan jag tycker det är rolig att träna och det är ännu roligare med utmaningar.

Så här börjar (snarare fortsätter) min resa mot IM Klamar 2015.